Del 2: Besluta och förändra

Den här veckan fortsätter jag, som utlovat, föregående inlägg (om än en dag för sent). Jag tog ett beslut som ledde till en del förändringar. Egentligen handlade det om att ha en annan utgångspunkt än tidigare.

Till att börja med utgår jag från att jag väljer själv. Jag placerar mig i ett fack om jag vill eller så väljer jag att låta bli och det är inte upp till någon annan. Hur någon annan ser på saken får stå för den personen. Jag kan ibland välja att placera mig i ett fack enbart för min egen terapeutiska analys av mig själv, med syftet att göra en förändring eller att förstå mig själv bättre.

Så om jag har add ibland och ibland inte, är det ändå okej. Vem ska säga något annat och vad är det i så fall värt? Jag har add på heltid enligt den diagnos jag har fått. Det verkar finnas en individuell variant av hur den diagnosen ter sig för alla som får den, men den har gjort att jag får viss hjälp på universitetet.

För min personliga utveckling är det utredningen som föregick diagnosen som varit till störst hjälp. Det blev uppenbart vad som var mina styrkor respektive svagheter. Att planering, tidsuppfattning och struktur var stora svårigheter kom egentligen inte som någon överraskning. Men för mig var det nytt att det var accepterat som just en svårighet och inte bara som slöhet eller dumhet. Det ökade min egen acceptans gentemot mig själv och jag lärde mig förklara problematiken även så att andra förstod, och det var en viktig nyckel.

Sedan tror jag inte att livet plötsligt bara ser annorlunda ut. Någon gör väl förändringar, och om inte jag bemästrar dem, vem gör det då? Om inte jag gör prioriteringar i mitt liv, vem gör det då? Det gäller bara att först ha beslutat vilka prioriteringar man ska göra och hur. Jag har insett att jag måste prioritera vad jag gör med min tid. Den vill aldrig räcka till och det påverkar mig negativt då stresshantering inte är min starka sida.

Det kan vara svårt att helt undvika stress, så jag behöver ha en strategi för hur jag hanterar och undviker stress. Det är inte helt lätt att skapa sig en strategi som fungerar (läs mer här). Men att inte skynda mig rent fysiskt bara för att jag känner mig stressad, är en sådan strategi. Att tänka på en sak i taget är en strategi som för mig är svår att genomföra, men som jag jobbar på. Att inte planera in saker som inte måste tidsbestämmas, är en något bättre fungerande strategi. Ett exempel är att jag förr skrev in i kalendern vilka kompisar jag tänkte ringa, och det var oftast många samma dag. Det har jag slutat med. I stället har jag en kom-ihåg-lista med sådant som inte behöver inplaneras efter klockslag.

Jag har inte medvetet eliminerat människor i min omgivning utan anledning. Jag har bara valt att prioritera min hälsa och mina måsten: jobb, studier, familj och tid för lugn. Resultatet är att det blir färre intryck, vilket gör att mina tankar får ta plats. Den plats de egentligen vill ta. De virvlar ju runt där ändå, men är det lugnt störs de inte och hamnar inte i skym undan på grund av annat runt omkring. Då har jag en möjlighet att vandra i tankarna som är mina egna i stället för att enbart hinna reagera på de intryck som kommer utifrån. Jag hinner fundera över sådant som jag vill ta ställning till. Ibland lyckas jag få fatt i en tanke som jag annars hade uppfattat som odefinierbar stress i periferin av min tillvaro.

När jag tänker tillbaka på hur en hel del har förändrats runt omkring mig och hur jag har upplevt det, inser jag att det beror på min egen förändring. En förändring som jag själv beslutat att göra då jag valde att utgå från mig själv och inte från någon annan. Det börjar hos mig själv. Och att utgå från mig själv och ta hänsyn till andra är en bra start. Att sedan välja av vad och hur jag vill bli påverkad är en bra fortsättning.

Visst finns det omständigheter som man inte alltid rår över. Men allting är inte omständigheter, för vi gör även egna val och där ingår hur vi väljer att bemöta omständigheterna och hur vi väljer att ställa oss i förhållande till dem. Så om livets vägar beror på omständigheter har omständigheterna inte blivit något annat än dåliga ursäkter.

Annonser

Del 1: Besluta och förända

Blandad kompott av kurser och scheman
Den ena inlämningsuppgiften efter den andra
Missade distansföreläsningar
Obesvarade frågor
Konstant stress

Så har terminen sett ut, men nu har det skett ett terminsskifte även på universitetet. Äntligen! Inte för att kurserna (alla utom en som jag hoppade av) var tråkiga, utan för att målet är lite närmre i sikte.

Starten blev lugn, tack och lov, så för första gången på riktigt länge har jag haft tid att göra en sak utan att ta tid från något annat. Det här lugnet, hur kort det än kan tänkas bli, är något jag försöker ta vara på för att ladda batterierna med tanke på det som ligger framför. Därför är jag glad att ibland få stunder då jag hinner vara. Ja, bara vara. Just nu känns det som det bästa botemedlet mot stress. Dessutom ger det mig tid att låta tankarna vandra som de vill, vilket är en stor del av hur jag upplever att jag mår som bäst.

Jag började tänka på hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig. Det är tveksamt om jag kom fram till något vettigt, men det förde mina tankar vidare. Först tänkte jag att jag inte vill bli stoppad i något fack, men sedan kom jag på att jag kanske själv placerar mig i något fack för att uppnå någon form av förståelse för mig själv i förhållande till andra. Antingen andra som är annorlunda än jag, eller andra som är som jag.

Egentligen kanske det vore bäst att bara strunta i allt det och utgå från att alla är individer och olika. Spontant känns det bättre att tänka så, men jag uppfattar inte att samhället fungerar på samma sätt. Det finns många olika system, kategorier, normer och dyl. att tillhöra i samhället, och att stå utanför allt det är svårt. Min känsla är att man alltid tillhör någon kategori av någonting och då är frågan: Är det jag själv om placerar mig i någon särskild kategori eller är det andra som gör det?

Som sagt, jag vet inte om jag kom fram till några bra svar. Men om jag utgår från det jag tror, att de flesta av oss vill känna någon form av tillhörighet, tror jag också att det är viktigt att man själv får välja vad den ska bestå av. Känns det inte som att bli placerad i ett fack om någon annan ska bestämma vad din tillhörighet är?

Ibland känner jag igen mig i olika beskrivningar av add och adhd, men ibland gör jag det inte. Ibland är det inget konstigt att jag har add, men ibland är det konstigt. I vissa sammanhang passar det sig inte att jag har add, men i andra sammanhang är det utmärkt. Det tog mig ganska lång tid att komma fram till hur jag skulle tänka kring det? Jag ville försöka strukturera upp det hela för att få någon form av överblicksperspektiv, men jag lyckades inte. Det slutade alltid med att jag tänkte:

Kan jag inte bara få vara som jag är och bli respekterad för den jag är? Vem bestämmer det? Varför ska inte jag vara den som bestämmer mig för att jag inte tänker tolerera något annat? Är inte andra de som bestämmer vad de ska tolerera i sina liv? Jo, så uppfattade jag det.

Jag bestämde mig för att göra likadant och en del förändringar har skett sedan dess.

Beslut och förändringar kan du läsa mer om i del 2, som kommer om en vecka. Missa inte det!