Diagnosen som en väska

Finns det någon trygghet i att härleda nästan allt till sin diagnos, eller är det bara en idé? Jag vet inte riktigt, men en del människor gillar inte alls att man vill sätta saker och ting i ett diagnosperspektiv. Det kan ju låta konstigt att ens vilja göra det, men det kanske inte är så konstigt för den som har diagnosen. Det skulle nog bli konstigare att ignorera diagnosen, eftersom det då skulle bli en förnekelse av den.

Jag tänker mig att det är sundare att acceptera att man har diagnosen, inte att man är den. Man har den precis som man har en väska. Vissa saker passar i väskan, och då kan man välja att ha dem där eller inte. Man kan ta upp dem när man vill och använda dem på det sätt man vill. På så vis använder man väskan som en tillgång. Varför skulle det inte fungera så med diagnosen också?

väskor

När man kommer upp på morgonen (alltså förmiddagen för de morgonpigga), går ut i köket och får sig en chock för att man får syn på disken, undrar man hur man kunde förtränga något sådant. Disken sträcker sig som en tjock, slingrande orm över både spis och bänkar, och man inser att man måste ha ignorerat diskormen föregående kväll. Då kanske det kan vara skönt att skylla på att man har AD(H)D. Det är ju ett nederlag att behöva erkänna att man är lat. Men är det verkligen så?

Min känsla är inte att jag är lat, utan att jag har så mycket att göra att inget blir av. Dessutom sover jag så lite per natt att jag inte har tillräckligt med ork. I det här läget är det många som vill säga till mig: Men det är bara att du går och lägger dig några timmar tidigare, så får du mer ork. Och det är bara att ta tag i det där diskberget framför dig, så blir det ju gjort.
loser

Jag är fullkomligt allergisk mot den typen av dumförklaring, som det faktiskt är. Jag vill bara svara: Om det nu hade varit så enkelt för mig hade jag väl gjort så. Hur dum tror du att jag är?!

Efter att jag fick diagnosen ADD, fick jag förklarat för mig att det hela hänger ihop. Att ha svårt att få saker gjorda, att det känns svårt fast det är lätt, är en del av diagnosen. Min uppfattning är att man kan känna igen känslan till viss del även om man inte har en diagnos, men det kanske inte är så lätt att förstå hur oförmåga kan vara något som tar över.

En del människor vill bagatellisera och säga att det där är snick snack, att det är lite lika dant för alla emellanåt. Det är då jag vill utdela en snyting och fråga om de vet hur det känns att vara lite som andra, men ändå inte och känna att man aldrig passar in. Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som skiljer en person med ADD från en person utan diagnos. Jag tänker inte försöka förklara det, men det finns andra som kan. Den här länken tycker jag är bra. Jag har hänvisat till den tidigare, bl.a i mitt inlägg Stöd eller fusk.

Gränsen mellan ADHD och normaltillstånd kan verka oklar för en utomstående. Det rör sig ju om svårigheter som kan finnas i större eller mindre omfattning hos väldigt många människor.” (Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv, sid. 8)

Det är mycket möjligt att jag har upprepat mig sedan mitt allra första inlägg, men jag fortsätter ändå 😉

Använder jag vetskapen om min diagnos som en ursäkt för att slippa diska? Det vet egentligen ingen annan än jag själv. Om jag inte har den uppfattningen – varför ska någon annan då ha den uppfattningen om mig? När det gäller någon annan med diagnos kan det vara på ett annat sätt.

Nej, för min del handlar det om att komma ur ett mönster, varav en del är att jag lägger mig för sent, sover för lite och till följd får sämre ork och sämre minne.

stopSTOPP! Här tänker du kanske: Men varför går hon inte bara och lägger sig tidigare då? Och vi är tillbaka på ruta noll. Hade det varit så enkelt hade jag gjort så. Jag har inte struntat i att försöka, men just nu går jag inte in på alla metoder jag provat. Min senaste är ett kedjetäcke, men det får jag ta upp nästa gång.

När Sverige är som sämst

Det är sällan jag skriver om något annat än min egen situation, för jag utgår nästan alltid från mig själv. Det är inte heller ofta jag känner mig manad att skriva om nyheter eller liknande, men det kan tydligen hända. Klicka på länken nedan och läs artikeln.  Jag måste säga att jag håller med Jimmy Fredriksson här.

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/jimmy-fredriksson/fredriksson-skams-for-att-vara-svensk/

Ingen examen

Sist skrev jag att jag behövde fokus och välstrukturerad tid…

Jag har en ny mentor på Universitetet som hjälper mig att strukturera studierna och tiden. Utan honom skulle det nog inte bli mycket gjort. Det är lite svårt för mig att vara effektiv eftersom jag studerar på distans och får göra allt i min egen takt. Det låter bra, men om jag gör allt i min egen takt blir det inte så bra. Då kan det hända att jag avslutar kursen mycket senare än planerat, och jag vet inte vilka konsekvenser det skulle ge.

Jag har ju vetat sedan årskurs 7 att jag jobbar alldeles för långsamt. Det var därför jag spenderade mina tre år på högstadiet med att bara göra sådant jag var bra på. Då fick jag i alla fall hyfsade resultat. Resten hoppade jag över om möjligt, vilket inte visade sig vara dåligt förrän efter högstadiet. Det var så dags då…

tidNu är jag, som tur är, lite mer effektiv än jag var i 7:an. Men jag har fortfarande stunder när jag gillar att göra saker i min egen takt, vilket torde vara den som andra uppfattar som för långsam. Så just när det gäller studierna är det bra för mig att ha en mentor, som håller koll på att jag ligger i fas med uppgifterna.

Det finns, trots allt, gånger då min egen takt är den mest effektiva takten. Det brukar vara när jag koreograferar under lagom tidspress, om det nu finns något man kan kalla ”lagom tidspress”. Men det gäller att sysslan är något jag verkligen behärskar eller har fullt intresse för, annars blir det sällan effektivt.

Min utbildning på Universitetet är ett ganska bra exempel. Jag fick aldrig grepp om vad jag egentligen skulle kunna bli efter tre år, och på grund av det kändes den inte som något jag verkligen behärskade. Dessutom var det inte mycket jag hade fullt intresse för av det som ingick i kurserna vi läste. Jag försökte att inte tänka på det, för att inte tröttna och hoppa av mitt i utbildningen.

pengMen hoppa av gjorde jag ändå. Inte på grund av att det var tråkigt, men jag tänkte: Om det ändå ska vara tråkigt måste det ju vara värt det på något vis. Förut var det värt det för att jag såg fram emot att få en examen. Men när det helt plötsligt fattades en kurs för mig som ingen kunde fylla med något intressant och viktigt, kändes det meningslöst att fortsätta ta fullt studielån. De två distanskurser som jag påbörjat den här terminen, kommer jag att läsa eftersom jag nog kommer att ha nytta av dem i framtiden.

Nu är det nya planer som gäller!