Nöjd

Självklart vill man vara nöjd, men det är inte alltid det sker av sig självt. Stort intresse och överkomliga mål tror jag är en bra metod.

Jag är så van att utgå ifrån vad som ska förbättras, att jag måste jobba aktivt med att klappa mig själv på axeln då och då. Eftersom jag håller på att lära mig nya saker nu, tycker jag det är svårt att inte fokusera på hur otillräckliga mina kunskaper är.

Jag har jobbat så länge med samma sak att jag vant mig vid känslan av att behärska det jag gör. Det hjälper mig att hitta lösningar på plötsliga problem, vilket inte alls känns lika lättillgängligt inom ett nytt område. Kunskapsbristerna blir så tydliga.

Men det är också första gången sedan jag upptäckte dansen, som dessa kunskapsbrister inte leder mig till uppgivenhet. Jag inser att det är först nu som jag hittat något att kalla min andra passion i livet. Det förstod jag när jag fick hem kurslitteraturen och kände mig som ett barn på julafton.

läsande smiley

Det är fascinerande att det är så det måste kännas för mig för att informationen ska bli relevant nog att upprepas gång efter annan, och på så sätt bli brukbar i framtiden. Om lyckokänslan försvinner blir det svårt att utveckla kunskaperna till slut. Många som är bra på att plugga har förmågan att pränta in kunskap oavsett hur tråkig den är. Jag är säkert inte unik, men det verkar som jag har någon form av gräns i det avseendet.

Nu har jag, som sagt, hittat något som jag älskar att lära mig och vill att det ska fortlöpa så. Därför försöker jag vara nöjd för varje litet framsteg så ofta jag kan. Visst handlar det om att inte sätta upp för stora mål åt gången, men inte bara. Genom att kunna klappa mig själv på axeln efter en avklarad uppgift, tror jag att jag främjar min egen inlärning. Om jag däremot bara fokuserar på vilka kunskaper som fattas, hämmar jag istället min inlärning.

Även om min teori inte skulle stämma har jag hittat ett sätt att behålla intresset, och för min del främjar det inlärning på bästa sätt. Då blir det roligt, resultaten blir förhoppningsvis bättre och jag kan känna mig nöjd– en uppåtspiral skulle jag kalla det.

Annonser

På mitt eget sätt

Att ha bra metoder och en bra struktur är viktigt när man har många bollar i luften och mycket att hålla reda på. Men det är inte alltid lätt att hitta rätt metod eller den bästa strukturen. Någons annans sätt kanske inte alltid är bäst.

Även om livet ter sig en aning stressigt just nu, så är det ändå positivt. Nu är jag inte längre tjänstledig. Jag är tillbaka på jobbet samtidigt som jag fortfarande pluggar på halvtid. Jag ska även gå några intensivkurser på annat håll och samtidigt planerar jag att starta eget.

Än så länge känns allt detta tillsammans mindre stressigt än att skriva ett gäng uppsatser på Universitet. Jag tror att det beror på att det är mina egna initiativ, val och beslut som jag genomför. Därför tror jag också att bördan kommer att kännas lättare än heltidsstudierna. Magkänslan säger mig att jag inte kommer att känna på samma sätt som jag beskriver i Vill ha mappar i hjärnan, så jag hoppas magkänslan har rätt.

Att hitta metoder och en struktur som gör att jag kan hålla ordning på allting känns viktigt, och eftersom jag är så motiverad kommer det nog att gå bra. Att till exempel ställa två väckarklockor och lägga den ena en bit ifrån sängen är något jag provat många gånger förut, men det funkar mycket bättre när jag verkligen är motiverad att kliva upp. Logiskt 😉

hopeAtt vakna upp och känna att det finns hopp hjälper verkligen motivationen.

Men att försöka hitta någon bra metod eller struktur blir svårare när man inte har den där moroten som lockar fram motivationen, och för mig blev det så under min tid i adhd-gruppen. Då fick vi bland annat prova på olika sätt att strukturera oss själva. Jag kanske är ensam om att uppleva att det inte var särskilt hjälpsamt, men för mig är det är lättare att göra på ett sätt som jag är van vid – alltså på mitt eget sätt. Det är inte säkert att det är det bästa sättet, men för mig är det i alla fall det minst krångliga sättet.

Att få lära mig ett annat sätt att göra listor var till viss del intressant, men att sedan byta ut min egen metod mot den nya var bara jobbigt. Det blev jobbigt därför att det tog mycket energi och ganska mycket tid. Mina listor är inte perfekta, de kan vara röriga ibland, men de går åtminstone på rutin i det avseendet att jag inte behöver anstränga mig för att få till dem. Där sparar jag in mycket energi. Egentligen sparar jag mer energi än tid. Energi som jag vet att jag behöver ha, eftersom den aldrig riktigt räcker till.

Att ändra på rutiner tar mycket energi från vem som helst. Då är det ofta givet att det tar ännu mer energi från en person med ad(h)d. Så när andra tror att de förstår mig bara för att de känner igen sig själva eller känslan så missar de oftast att de inte förstår omfattningen av det. Och det är där jag kan känna mig missförstådd och ibland lite överkörd, för det är otroligt svårt att förklara utan att det låter som om man överdriver eller bara är lat. Det är lättare att låtsas som om man råkade överdriva lite, istället för att ens försöka förklara. Men när jag gör det känner jag mig bara ännu lite sämre, vilket inte förbättrar någonting.

Så nu när jag lyckats skaffa mig många parallella sysslor vill jag ju kunna vara så effektiv och strukturerad som möjligt. Därför känner jag att det varken finns ork, lust eller tid att försöka tillämpa någon ny metod av lappskrivande eller liknande. Just nu har jag fullt upp med att försöka få sömnen på fötter igen. Det så tunga och härliga kedjetäcket verkar ha förlorat det mesta av sin magi trots ett långt juluppehåll. Nu handlar det bara om att komma ner i sängen för att också lyckas komma ur den i tid. En metod som borde funka galant 🙂

Jul, familj och studier

Visst har vi hört talas om plugglov förut…. Den här julen blir förvisso också full av plugg, men inte bara. Den traditionella julen med familjen går först! Sedan har jag några dagar på mig efter nyår att avsluta de två kurserna jag nu håller på med. Samtidigt som jag gör det ska jag jobba och gå lite andra kurser, som verkligen intresserar mig. Jag har lite att se fram emot, med andra ord 🙂 Det hoppas jag att du också har.

Som jag brukar säga: Man får det inte roligare än man gör sig 😉

tomte

Ingen examen

Sist skrev jag att jag behövde fokus och välstrukturerad tid…

Jag har en ny mentor på Universitetet som hjälper mig att strukturera studierna och tiden. Utan honom skulle det nog inte bli mycket gjort. Det är lite svårt för mig att vara effektiv eftersom jag studerar på distans och får göra allt i min egen takt. Det låter bra, men om jag gör allt i min egen takt blir det inte så bra. Då kan det hända att jag avslutar kursen mycket senare än planerat, och jag vet inte vilka konsekvenser det skulle ge.

Jag har ju vetat sedan årskurs 7 att jag jobbar alldeles för långsamt. Det var därför jag spenderade mina tre år på högstadiet med att bara göra sådant jag var bra på. Då fick jag i alla fall hyfsade resultat. Resten hoppade jag över om möjligt, vilket inte visade sig vara dåligt förrän efter högstadiet. Det var så dags då…

tidNu är jag, som tur är, lite mer effektiv än jag var i 7:an. Men jag har fortfarande stunder när jag gillar att göra saker i min egen takt, vilket torde vara den som andra uppfattar som för långsam. Så just när det gäller studierna är det bra för mig att ha en mentor, som håller koll på att jag ligger i fas med uppgifterna.

Det finns, trots allt, gånger då min egen takt är den mest effektiva takten. Det brukar vara när jag koreograferar under lagom tidspress, om det nu finns något man kan kalla ”lagom tidspress”. Men det gäller att sysslan är något jag verkligen behärskar eller har fullt intresse för, annars blir det sällan effektivt.

Min utbildning på Universitetet är ett ganska bra exempel. Jag fick aldrig grepp om vad jag egentligen skulle kunna bli efter tre år, och på grund av det kändes den inte som något jag verkligen behärskade. Dessutom var det inte mycket jag hade fullt intresse för av det som ingick i kurserna vi läste. Jag försökte att inte tänka på det, för att inte tröttna och hoppa av mitt i utbildningen.

pengMen hoppa av gjorde jag ändå. Inte på grund av att det var tråkigt, men jag tänkte: Om det ändå ska vara tråkigt måste det ju vara värt det på något vis. Förut var det värt det för att jag såg fram emot att få en examen. Men när det helt plötsligt fattades en kurs för mig som ingen kunde fylla med något intressant och viktigt, kändes det meningslöst att fortsätta ta fullt studielån. De två distanskurser som jag påbörjat den här terminen, kommer jag att läsa eftersom jag nog kommer att ha nytta av dem i framtiden.

Nu är det nya planer som gäller!

Nära att hoppa av

framåtDen här höstterminen har liksom startat utan mig, men det tar sig nog snart. Jag måste ju hoppas det om jag ska kunna ta mig framåt…. Jag har nu påbörjat sista året på min utbildning, men det var inte självklart.

Vi hade valet att göra nio veckor praktik eller att välja breddningsstudier i stället. Med tanke på att det började kännas tungt att sitta med näsan i böckerna mestadels av tiden, ville jag helst göra praktik.

Att få en praktikplats borde inte vara omöjligt, men det var det. I ungefär samma veva som terminen skulle komma i gång, stod det klart att min sista chans till praktik gick åt skogen. Jag hade så klart sökt kurser i fall att just detta skulle inträffa.

Jag behövde tre kurser för att täcka upp den tänkta praktiken. Men av någon anledning hade jag bara kommit in på två, fastän jag hade sökt betydligt fler kurser. Så när terminen startade saknades det fortfarande en kurs, alltså 7,5 högskolepoäng.

Förutom detta strul hade jag upptäckt att det ju fanns yrkesutbildningar som intresserade mig betydligt mer. Med tanke på mina lån hos CSN skulle det vara bättre att hoppa på en sådan utbildning i stället för att avsluta den nuvarande.

floppEtt stort problem för mig är att jag fortfarande inte vet vad jag blir efter avslutad utbildning. Jag har frågat de som borde veta, på Universitetet, men de kan inte heller svara. Hoppla! Så efter tre år på Universitetet så blir jag…. INGENTING. Vilken utomordentlig flopp!

Jag tänkte lösa problemet med att söka en YH-utbildning, men det blev krångligt eftersom terminen redan hade startat. Det andra alternativet var att avbryta min tjänstledighet. Men det visade sig vara ett dåligt alternativ då jag inte kunde få reda på blivande schema i förväg.

Så slutligen blev det inga ändrade planer. Jag har sökt ett antal kurser i hopp om att bli antagen på någon av dem, så att jag får ihop de där 7,5 poängen.

De två kurser som hittills har startat är på distans, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag slipper passa tider. Dåligt för att det kräver enorm självdisciplin, och det är inte min starka sida.

Mycket fokus och välstrukturerad tid behövs nu.

Ljuset i tunneln

Snart är terminen slut

vår

Jag hoppas givetvis klara den här terminen utan att behöva göra om en enda liten grej, en enda liten läxa eller en enda uppgift. Jag ligger efter med två läxor, men har fått lov att lämna in och komplettera fram till midsommar. Därför tror jag att jag kommer att hinna göra allt som ska hinnas med den här terminen.

Ett tag såg det inte särskilt ljust ut. Jag trodde inte att jag skulle orka slutföra utbildningen ens. Jag tänkte, jag får hoppa av – precis som vanligt. Men nu ser det, som sagt, ljusare ut och jag tänker inte hoppa av. Tvärt om är jag fast besluten att korrekt avsluta det jag påbörjat, vilket jag till och med ser fram emot. Det kanske man förstod om man läste mitt tidigare inlägg ”det SKA gå”.

Nästa steg är att klara av terminen, men också att få en praktikplats. Det är inte helt lätt att få en praktikplats genom att vara strategisk, man ska allt ha lite tur också. Jag har haft några på kroken, som inte har nappat, men nu hoppas jag det kommer att gå vägen. Drömmen vore att under praktiken få utveckla mina intressen för webb- och grafisk design,  fastän inget av det  ingår i min utbildning. Jag försöker lära mig på egen hand, men vissa saker är lite väl komplicerade. Fördelen med att utbilda sig i ämnet är ju att få rätt tips, rätt kunskap och rätt kontakter, men förhoppningsvis utvecklar jag lite färdigheter ändå.

Det känns som om ljuset i tunneln blir ljusare för varje dag. Jag kommer lite närmare sommaren, ledigheten och tiden. Ja, tiden. Jag kommer att ha mer tid med familj och vänner, vilket jag värderar högt. Förhoppningsvis kommer batterierna att vara laddade lagom till hösten och förhoppningsvis har jag fått en praktikplats när det är dags.

vågenDet gäller att ta vara på de stunder som känns så här positiva, då har man något som väger upp de stunder som känns annorlunda. Så jag rider på vågen så långt det går och tar bara ut en gnutta glädje i förskott, för att jag har klarat att fortsätta påbörjad utbildning längre än någonsin tidigare med snart 100%.

det SKA gå

Jag borde nog vara stolt över mig själv, för efter den här sommaren är det bara ett år kvar på utbildningen. Aldrig någonsin har jag fullföljt de utbildningar jag påbörjat. Jag har inte ens kommit halvvägs tidigare, utan slutat efter ett år. Jag vill minnas att det har varit så ända sedan gymnasiet började, vilket gjorde att min gymnasietid var ett enda hattande. Tydligen är det här ett vanligt fenomen för de med AD(H)D, och fördelen med den vetskapen är helt enkelt att man inte behöver skuldbelägga sig själv.

När den här terminen är slut har jag genomgått två av mina tre år på den här utbildningen. Det är rekord för mig. Men jag tror inte jag hade klarat det utan den hjälp och det stöd som Stockholms universitet ger mig på grund av min diagnos.  Jag har tidigare nämnt vilken hjälp jag får. Det kan du läsa här: Skrivhjälp kan vara nyckeln.

Två saker:

  1. Jag inte hade fått någon diagnos innan jag påbörjade min nuvarande utbildning.
  2. Den hjälp jag får nu har jag inte fått under mina tidigare försök till utbildning.

Med tanke på dessa två saker, är det för mig självklart att det är på grund av min AD(H)D som jag inte tidigare lyckats utbilda mig längre än ett år. Nu är jag fast besluten om att klara hela utbildningen. Dels för att det behövs utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men även för att jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt kan.

Nu har det dessutom gått inflation i min vilja att lära mig nya saker. Helt plötsligt vill jag kunna enormt mycket mer än det som ingår i min utbildning, men för att lära mig det skulle jag behöva genomgå ytterligare två utbildningar. Det är inte möjligt på grund av flera orsaker, så nu försöker jag i stället hitta alternativa vägar. Även här vill jag bevisa för mig själv att jag kan. För varför skulle jag inte kunna lära mig allt jag vill?

det ska gå

Jag vägrar att ge upp, nu när jag kommit så här långt.