Skedteorin

Jag blev tipsad om att läsa den länk som jag delar nedanför. Skedteorin handlar om hur mycket energi vi har och klarar att göra av med. Vi är olika och alla har olika stor mängd energi per dag. Därför ser det olika ut när det gäller hur vi behöver göra, för att hushålla med vår individuella energimängd.

Tack för lästipset, som ger en väldigt tydlig beskrivning av skedteorin. Den kan stämma in på många med ADD, och påminner om det jag tidigare har försökt förklara.

Läs om skedteorin.

Trött av småsaker

Det här är något jag har tagit upp förut, men kanske på ett annat sätt. Bland annat i inläggen ”Icke-rutiner” och ”Energiförråd utan förråd”.

Men nu hittade jag ett inlägg från någon annan som gav en bra förklaring, för det är inte alltid lätt att förklara. Och uppenbarligen är det inte alltid lätt att förstå heller. Det tar inte lång tid att läsa, så klicka HÄR.

Värt att läsa

Länken nedan leder till ett inlägg som beskriver sanningen om samhället och det folk tror sig veta. Väldigt läsvärt.

http://blogg.aspiration.nu/nar-en-till-synes-normal-tjej-blir-forandrad-efter-asperger-diagnosen/

Icke-rutiner

Icke-rutiner…

Jag kan ha hittat på ordet, men det stämmer så väl överens med verkligheten. Alltså min verklighet av att rutiner inte infinner sig fastän de borde. Jag har nog nämnt det förut.

Det enda som kan bli en rutin är något som inte är för ansträngande. Jag kanske framstår som lat. De som tycker att jag är lat är oftast de som inte förstår vad ADD är och hur det påverkar mig. Jag tycker att jag förstår det, men funderar ändå ibland över om jag kanske är en aning lat då och då.

Jag jobbar hårt för att inte vara eller framstå som lat, men det märks inte. Det gör bara att jag hamnar närmare ”normalnivån” på något vis, så att klyftan mellan mig och de som inte har ADD blir mindre. Därför framgår det inte hur mycket energi det tar att faktiskt framstå som icke-lat.  ADD:n blir liksom en energitjuv.

När det kommer till rutinerna, eller icke-rutinerna, är det mer än bara energin som saknas. Även en överblick och struktur saknas. Med en överblick är det liksom lättare att upptäcka stopp på vägen i god tid, tänker jag bildligt. Har man dessutom lätt för struktur, att se struktur och att skapa struktur, så kan man lätt hitta det smidigaste sättet att ta sig runt stoppet. Jag har tidigare förklarat känslan av att jag är i en labyrint och inte hittar ut. (Läs om det här.) Så kan det lätt kännas när man saknar överblick.

Jag har kommit på att jag kan skapa min egen struktur, om jag bara får tillräckligt fria händer. Men med en färdig mall har jag inte fria händer, bara befintliga ramar. Det sätter en del käppar i mina hjul för att kunna få till rutiner. Jag vill ha möjlighet skapa min egen strategi helt och hållet.

Ett bra mallexempel är den klassiska planeringen för att komma iväg i tid på morgonen. Att lägga fram kläder kvällen innan, det ska ju vara en bra och funktionell rutin. Jag har provat det och förargat mig själv nästan varje gång. När det väl blir morgon har jag inte längre lust att ha på mig det som jag tagit fram kvällen innan, och jag kan inte övertala mig själv att spara tid genom att ändå ha dem på mig. Jag bara MÅSTE ha på mig något som jag känner för att ha just då.

Vissa dagar resulterar det i att jag, om jag har möjlighet, byter om 3-4 gånger samma dag. I min garderob har jag inget vidare system för det, så där råder någon form av organiserat kaos.

Dessa icke-rutiner är som lejon som ska tämjas, men jag är en ganska dålig lejontämjare som har svårt att anpassa mig till befintliga varianter. Så ett ständigt arbete pågår, vilket dagliden stjäl mängder av min energi.

Och allt för att kunna fungera i den takt som samhället vill. Det är som om samhället spelar eurodisco och jag ska försöka matcha det med klassiskt pianospel. Hur jag än gör låter det ruttet och plastigt i stället för levande och känslosamt.

Energiförråd utan förråd

Tänk om jag på morgonen visste att jag hade ett visst energiförråd och sedan kunde planera dagen så att energin fördelades jämnt och räckte till allt. Vilken utopi.

En av de saker som suger mest energi är förändringar. Jag har tidigare nämnt att det finns skillnader när det gäller energiförbrukning beroende på om man har ADHD eller inte. Det kan du läsa här.

När något annat än det vanliga inträffar går det åt mer energi, men jag märker det oftast inte förrän efteråt. Om jag har haft en dag med många aktiviteter som inte ingår i vardagen är kvällen i stort sett en plåga, då ska jag slappna av och återhämta mig. Det innefattar oftast värk i kroppen, tårar och en känsla av att huvudet är totalt tomt. Det känns som jag har tappat bort mig själv och att det är min tomma kropp som sitter apatisk i soffan, viket gör att det nästan är omöjligt att utföra någonting alls.

Det är som om min energi inte har något förråd, utan bara svävar fritt och påverkas av precis allting. Det som finns i ett förråd finns kvar om man inte medvetet släpper ut det, men det som svävar fritt kan gnuggas bort eller dunsta. För mig känns det även som om jag inte kan påverka hur mycket energi som ska användas åt gången, utan det är något som sker automatiskt.

Att en lördag eller söndag i kalendern är tom betyder att det blir en lugn dag hemma. Det är önskvärt att det finns en tom lördag eller söndag per vecka, eftersom de andra dagarna är ganska hektiska. Om någon ringer och spontant vill ses en sådan dag blir jag jätteglad, men redan innan jag har lagt på luren är det något i mig som går på högvarv. Dels försöker hjärnan hitta den smidigaste lösningen på att få mötet att bli av på avtalad tid, dessutom börjar kroppen fysiskt förbereda sig för stress. Det är som om kroppen och hjärnan tillsammans samarbetar för att hitta den bästa flyktvägen ur en knipa, vilket leder till lätt förvirrig och förhöjd puls.  Varför göra en flyktplan när jag inte ska fly?

De saker som händer utan att man planerat dem kan vara saker som att råka träffa någon man känner i affären eller bli sittandes i en bilkö. Sådant gör att det går åt mycket extra energi. Att handla är energikrävande i sig för att man ska hålla reda på saker och priser och helst inte glömma något.  När man kör bil behöver man hålla koncentrationen på en viss nivå hela tiden och att koncentrera sig längre än planerat gör att det går åt mer energi.

Jag försöker planera min dag utifrån vad jag måste göra men även utifrån vad jag hinner och orkar. Min insikt är att jag behöver planera på ett sätt som ger utrymme för den oplanerade typen av energiförbrukning. Jag tycker det är svårt för att det är möjligt att planera in något på en tom timme i kalendern. Bara för att det är möjligt att med pennan skriva dit något betyder inte det att min energi kommer att räcka till det. Det är en balansgång jag ännu inte har fått kläm på, men jag hoppa att övning ger färdighet även på detta område.

Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

Jätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

Nackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

Även jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.

Innan-jag-går-hemifrån-kaos. Inte tidsoptimist.

Kan du gissa hur mycket klockan är, utan att titta? Eller kan du gissa hur lång tid som har passerat under tiden du varit upptagen? Jag är både imponerad och fascinerad över hur en del människor kan gissa hur lång tid det har gått, eller alltid vet hur mycket klockan är utan att titta.

Min mamma är otroligt bra på att gissa rätt klockslag. Hon gissar oftast rätt med en marginal på som mest ett par minuter. Där ligger jag i lä, för att uttrycka mig milt. Jag har nämligen ingen tidsuppfattning. Det kan låta lite märkligt eftersom jag kan klockan. Det är alltså inte där problemet ligger. Jag kan bara inte gissa hur lång tid som har förflutit. Det gäller allt. Jag tror till exempel att jag vet hur lång tid jag brukar spendera i duschen, men varje gång är jag förvånad över att jag stått där längre än jag trodde. Det spelar inte så stor roll de där dagarna när man har all tid i världen och inga tider att passa. Men så finns det de där andra dagarna, som inte är så få ändå. De där dagarna när man faktiskt måste befinna sig någonstans en viss tid. För min del innehåller sällan jullovet sådana dagar, tack och lov.

Att ha en tid att passa är för mig en tung börda fylld av stress. Då underlättar det inte att komma ut ur duschen och inse att man stått där en halvtimme längre än man planerat. Jo, jag planerar fortfarande, trots att jag nästan alltid misslyckas med att följa min egen planering. Kan hända min planering och uppföljningen av den fungerar lite som politikernas beslut och verkligheten. Det finns liksom ingenting som länkar dem samman. Det funkar bra på pappret – and that is as far as it goes.

Att inte ha någon tidsuppfattning kan upplevas som en grav defekt i dagens samhälle. Man ska punktligt vara i tid överallt och jämt. I mitt ordförråd kallas detta ”jämna plågor”, för det är så det känns för mig. När jag väl har lyckats komma i tid någonstans, vilket inte alltid händer, så är det som om jag skulle behöva gå och lägga mig en stund. Det känns som jag har förbrukat hela dagens energiförråd. Detta var något jag länge inte ens vågade försöka förklara för andra människor. Jag vet att jag nämnde det för några få personer, för att se om de skulle tycka att jag var konstig. Någon tyckte att jag skulle tänka annorlunda, någon annan trodde att jag överdrev och ytterligare någon tyckte att jag skulle se mig själv som tidsoptimist. För mig var det uppenbart att de inte kunde sätta sig in min känsla. I stället för att förklara det för fler människor började jag ge ursäkter till varför jag kom för sent. Det fanns en period när jag behövde genomgå detta varje gång jag skulle passa en tid. Nu för tiden händer detta ofta, även om det är mer sällan än förut. För det mesta är ursäkterna inte påhitt, utan en följd av att jag inte lyckats följa min planering. Till exempel händer det att jag missar bussen, vilket resulterar i att jag blir sen. Anledningen till den missade bussen är dock mitt ”innan-jag-går-hemifrån-kaos”. Jag tror att klockan är mindre än vad hon egentligen är (och då menar jag tyvärr inte storleksmässigt), jag tror att jag duschar fortare än vad jag egentligen gör, jag tror att jag äter frukost fortare än vad jag egentligen gör och detsamma gäller allt jag ska göra innan jag går. Klä mig, packa väskan och allt däremellan. Ofta har jag dessutom glömt att räkna med tid för att göra något viktigt, till exempel att släcka överallt innan jag går. En sådan sak kan göra att jag missar bussen. Speciellt som tiden för att ta mig till bussen sällan finns med i beräkningen. Puh… Och det finns perioder då jag åker buss dagligen. Jag gillar bilen. Den åker åtminstone inte förrän man sitter i 😉

Följande två citat är hämtade ur skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.

Att organisera och planera sin tillvaro är ofta svårt för personer med ADHD och hänger nära ihop med bristerna i tidsuppfattningen.
(sid. 19)

Den automatisering av vardagsrutinerna som ger flyt och effektivitet fungerar inte, utan varje situation blir som ny, trots att den återkommer dag efter dag.
(sid. 22)

Ja, det är så här det är. Man får uppfinna hjulet igen och igen och igen och igen. Det suger enormt mycket energi. Skillnaden i energiförbrukningen för personer med och utan ADHD fick jag förklarad för mig under min tid i ADHD-gruppen. Om man har ADHD ligger normalnivån för energiförbrukning på en helt annan nivå än om man inte har ADHD. Den enklaste beskrivningen är denna. Om jag och en person som inte har ADHD utför samma arbete eller syssla, behöver jag alltså förbruka enormt mycket mer energi än den andra personen för att uppnå samma resultat. För mig förklarar detta varför många inte förstår att jag känner mig helt slut av att ta mig hemifrån och passa en tid. Att se mig själv som tidsoptimist gjorde ingen större skillnad. Jag har provat. Min energi är fortfarande förbrukad när jag tagit mig någonstans, oavsett om jag lyckades passa tiden eller inte. Om det finns ett sätt att ändra på detta, så är det garanterat en av nycklarna till frihet för mig.

Mer om skriften Vuxna med ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv.
Jag tycker att den sätter fingret på exakt hur det är att ha ADHD. Den beskriver de olika svårigheterna väldigt väl och förklarar dessutom var gränsen går mellan ADHD och normaltillstånd. Vill du läsa hela skriften? Se länklistan till vänster.

Trevlig läsning!