Ofrivillig slow motion

Att varva ner lagom är svårt

-switch-on-and-offJätteskönt med en liten paus, vila upp sig en natt hos mamma, ta det lugnt och umgås med familjen, få massage, varva ner, ta det lugnt och jaga praktikplats. Att jaga praktikplats var inte avslappnande, men allt annat vägde upp och jag lyckades varva ner, kanske lite för mycket. När det händer är problemet att det blir enormt svårt att få upp någon vidare fart igen. Det är som om någon hade tryckt på av-knappen.

Bandomshem = vilohem

Mitt barndomshem är mitt vilohem. Det kanske betyder att jag borde hjälpa till lite mer där, men det betyder också att jag får släppa kraven på att vara en duktig version av mig själv. Jag är som jag är och det accepteras och respekteras. Även om jag har måsten, så kan jag varva ner och fokusera på det jag behöver min energi till. Helt plötsligt har jag energi kvar fastän jag har suttit med näsan i böckerna. Kanske för att jag inte behövt passa ett flertal tider, planera in matlagning, laga maten, hålla ordning på vad som ska göras och när för att inte hemmet ska förfalla och dagen misslyckas.

Ofrivillig slow motion

hatt måsteNackdelen är att jag inte ser någon som helst charm i att åka hem. Att åka hem blir detsamma som att ikläda sig ett tungt ok med ett stort MÅSTE som hatt. Nej, i mitt avslagna tempo, som jag tillåter mig att ha i mitt barndoms-/vilohem, kommer jag inte ens ihåg att jag ska åka hem förrän det är mörkt sedan länge. Innan jag kommer iväg är det som om allting går i slow motion även om jag skyndar mig. Det kan ta över en timme att resa mig ur soffan, packa ihop mina saker, inte glömma något, säga hej då och sätta mig i bilen. Jag vet inte hur det är möjligt.

Kan man älska sin bil?

Bilen är prinsen på den vita hästen och räddaren i nöden. Innan jag hade den åkte jag tåg, vilket mest var jobbigt och stressigt. Det hände inte alltför sällan att jag missade tåget hem. På den tiden hade jag både packning, barn och barnvagn att hålla reda på. Nu behövs inte längre barnvagn och barnet kan dessutom hålla koll på sina egna prylar. Skillnaden är enorm plus att bilen gör att jag fullständigt kan strunta i tågtidtabellen. Frihetskänslan är nästan obeskrivlig.

Inte utan min son

Lillkillen ville stanna hos mormor någon extra dag och ha lite ”riktigt” lov. Det hade jag också velat, men jag måste hem och passa tider. Sportlov är ett minne blott när man studerar på universitetsnivå. Jag fick åka hem ensam, så det var väl lika bra att det blev sent. Att sitta helt ensam hemma är inte samma känsla som att någon sover gott i rummet bredvid. Men även fast det är sent och sängen nära, är det som om allt går i slow motion igen och jag skulle nog kunna uppfattas som Alfons Åberg. ”Jag ska bara”……. Och det är ganska många saker jag ”bara ska göra” innan jag kan lägga mig.

Jag är Alfons och pappan

alfons åbergÄven jag fattar att detta är det minst effektiva sättet för att komma till bukt med sömnbristen, men jag är väldigt dålig på att styra mig själv där. Det är som om jag även vore Alfons pappa, som tålmodigt väntar på att det där ”ska bara” tar slut någon gång. Tills lut tröttnar jag på mig själv tillräckligt mycket för att stupa i säng. Att agera Alfons och hans pappa är en dålig metod. Förändring är nästa steg.

Annonser

Skriv din åsikt här, tack.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s