Exempel på hur det kan vara att ha ADD

Jag läste en intressant artikel om en 13-åring med ADD. Det var intressant, trots ett par skrivfel 🤓. 

Jag förvånas över att skolan har svårt att hantera elever som har ADD, eftersom det finns många med den problematiken. 

Länk till artikeln: När motorn saknas – Om ADD

Annonser

Examen :-)

Semestern är underbar.

I alla fall i början, när den inte innehåller oro inför hösten.

Jag törs påstå att den nyss upplevda våren var den jobbigaste våren i mitt liv hittills. Aldrig mer vill jag ha över 140% sysselsättning samtidigt. Familj, vänner, hemmet – allt liksom bara förföll.

Jag ska inte säga att det var värt det, men jag uppnådde det som var planerat. Det vill säga, jag klarade studierna och har min examen. Det känns underbart.

 

Blickar framåt med stressen i ryggen

Att ha så mycket att göra att man går på högvarv ett helt dygn och ligger utslagen ett annat dygn, blir lite väl varierande. Jag är ändå en person som kan uppskatta ett visst mått av variation. Det är dock ingen gåta varför jag är stressad. Som jag förklarat tidigare (här och här) hoppade jag av min utbildning på universitetet på grund av strul med kurser och CSN och avbröt min tjänstledighet från jobbet. Men jag vägrade att ge upp eftersom jag bestämt mig för att faktiskt slutföra en påbörjad utbildning för första gången i mitt liv.

Därför valde jag att efter ett år hoppa på utbildningen igen. Men att ta tjänstledigt ännu en gång kändes inte som ett alternativ. Varför hålla på att hatta fram och tillbaka med tjänstledighet? Det gynnar varken min arbetsplats eller min tjänst, tänkte jag. Så jag bestämde mig för att göra allting samtidigt. Det är bara ett år kvar, det får gå. Så gick tankarna för att berättiga mitt beslut för mig själv. Den stress som mitt beslut skulle innebära var värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Att ha ett socialt liv är som en dröm och att hinna träna är en ren utopi, vilket är förödande då det håller mig på banan både fysiskt och mentalt. Sista terminen på min utbildning är nu och jag vill inget hellre än att få min examen. Att studierna omfattar 100% märks faktiskt nu. Det har varit sparsamt med det tidigare. Jobbet omfattar bara 40%, men breder ut sig på olika dagar och tider. Dessutom innehåller jobbet många olika delar och stort ansvar, så det känns mer som 60%. Eftersom jag valde att starta en egen firma förra året har jag även lite annat att hålla koll på. Den gör inte många knop nu, men måste ändå underhållas. Den kommer att behöva en rejäl uppdatering i sommar. De här sysslorna gör att jag har ca 150% sysselsättning förutom att jag ska vara mamma, hjälpa till med läxor och ta hand om mitt hem ibland etc.

Stressigt så det räcker och blir över. Jag har ju skrivit om det förut (här), men det är visst på tapeten igen…

En zebra med ränder som börjar falla av.

För några dagar sedan skulle min son till läkaren. I väntrummet låg tidningen Vårdguiden. Jag såg att det handlade om stress och tänkte: Det där måste jag läsa, jag som är så stressad nu för tiden. Av de 13 varningssignaler som beskrevs stämde nästan alla in. Och på Vårdguiden på nätet kan man läsa om hur stress hänger ihop med smärta och fibromyalgi. Eftersom min magkatarr dessutom har kommit tillbaka vet jag att jag borde dra ner på tempot. Men i det här läget vägrar jag att riskera min examen på grund av att jag inte försökt till 100%. Jag vill göra allt så bra jag kan, men om jag sedan inte är bra nog är det en annan sak.

Där, i väntrummet hos läkaren, såg jag framför mig hur min nuvarande stress skulle leda mig direkt till en framtida sjukskrivning. Snacka om att skjuta bredvid mål i så fall. Jag pluggaar ju för att kunna jobba mer och ha råd att betala både hyran och räkningarna. En tjänst på 40 % gör inte riktigt susen på den punkten. Men jag blickar framåt och hoppas att jag får min examen och att den kommer att hjälpa mig med både räkningar och återbetalning till CSN. Med ett riktat fokus kanske jag når mina mål till slut.

Vill du läsa samma sak som jag läste i Vårdguiden?

Länk till tidningen

Länk till webbplatsen

Del 1: Besluta och förända

Blandad kompott av kurser och scheman
Den ena inlämningsuppgiften efter den andra
Missade distansföreläsningar
Obesvarade frågor
Konstant stress

Så har terminen sett ut, men nu har det skett ett terminsskifte även på universitetet. Äntligen! Inte för att kurserna (alla utom en som jag hoppade av) var tråkiga, utan för att målet är lite närmre i sikte.

Starten blev lugn, tack och lov, så för första gången på riktigt länge har jag haft tid att göra en sak utan att ta tid från något annat. Det här lugnet, hur kort det än kan tänkas bli, är något jag försöker ta vara på för att ladda batterierna med tanke på det som ligger framför. Därför är jag glad att ibland få stunder då jag hinner vara. Ja, bara vara. Just nu känns det som det bästa botemedlet mot stress. Dessutom ger det mig tid att låta tankarna vandra som de vill, vilket är en stor del av hur jag upplever att jag mår som bäst.

Jag började tänka på hur jag ser på mig själv och hur andra ser på mig. Det är tveksamt om jag kom fram till något vettigt, men det förde mina tankar vidare. Först tänkte jag att jag inte vill bli stoppad i något fack, men sedan kom jag på att jag kanske själv placerar mig i något fack för att uppnå någon form av förståelse för mig själv i förhållande till andra. Antingen andra som är annorlunda än jag, eller andra som är som jag.

Egentligen kanske det vore bäst att bara strunta i allt det och utgå från att alla är individer och olika. Spontant känns det bättre att tänka så, men jag uppfattar inte att samhället fungerar på samma sätt. Det finns många olika system, kategorier, normer och dyl. att tillhöra i samhället, och att stå utanför allt det är svårt. Min känsla är att man alltid tillhör någon kategori av någonting och då är frågan: Är det jag själv om placerar mig i någon särskild kategori eller är det andra som gör det?

Som sagt, jag vet inte om jag kom fram till några bra svar. Men om jag utgår från det jag tror, att de flesta av oss vill känna någon form av tillhörighet, tror jag också att det är viktigt att man själv får välja vad den ska bestå av. Känns det inte som att bli placerad i ett fack om någon annan ska bestämma vad din tillhörighet är?

Ibland känner jag igen mig i olika beskrivningar av add och adhd, men ibland gör jag det inte. Ibland är det inget konstigt att jag har add, men ibland är det konstigt. I vissa sammanhang passar det sig inte att jag har add, men i andra sammanhang är det utmärkt. Det tog mig ganska lång tid att komma fram till hur jag skulle tänka kring det? Jag ville försöka strukturera upp det hela för att få någon form av överblicksperspektiv, men jag lyckades inte. Det slutade alltid med att jag tänkte:

Kan jag inte bara få vara som jag är och bli respekterad för den jag är? Vem bestämmer det? Varför ska inte jag vara den som bestämmer mig för att jag inte tänker tolerera något annat? Är inte andra de som bestämmer vad de ska tolerera i sina liv? Jo, så uppfattade jag det.

Jag bestämde mig för att göra likadant och en del förändringar har skett sedan dess.

Beslut och förändringar kan du läsa mer om i del 2, som kommer om en vecka. Missa inte det!

Jul, deadlines och nytt år

Att få vara ledig och mysa med familjen betyder mycket för mig. Julen brukar vara en sådan tid, men den här julen har stressen över studierna överskuggat familjemyset en hel del. Det är inte första gången, men jag hoppas verkligen att det är den sista.

Innan jul brukar vi julpynta hemma. Jag har aldrig i mitt liv pyntat så halvhjärtat som i år och det gav mig dåligt samvete. Julstämningen infann sig först på julafton, för då hade jag landat i att tränga undan tankarna på studierna till fördel för julfirande och familjemys.

Ett intensivt familjemys kan aldrig vara fel, men en lika intensiv stress över studierna känns mindre rätt. Att ha deadlines 2:a och 7:e januari kan tyckas rimligt. Men när den 7:e januari är deadline för inlämning på två olika kurser samt uppstartsdag på jobbet är inte ”rimligt” min första tanke.

Jag har bestämt mig för att ha min kandidatexamen avklarad till sommaren, rimligt eller ej. Hjulet är på rull och inga käppar tillåts där i.

käppar i hjulet

Jag tillät mig att ha ledigt från studierna några dagar, men har nu börjat förbereda mig för kommande deadlines. När jag kommer tillbaka till mitt sparsamt julpyntade hem kommer pluggandet ta all min tid igen, vilket kan resultera i att julen varar fram till påska. Det har hänt förut. Det kan hända igen.

Många har även märkt att blogginläggen kommer mer sporadiskt i takt med att jag kommer allt närmare min kandidatexamen. Var därför smart och följ bloggen via e-post smiley

Men innan jag går händelserna i förväg ska 2014 få sitt avslut. Det här året lämnar jag gladeligen för att förväntansfullt kasta mig i armarna på 2015.

gott nytt år

Subtil diskriminering

Kan det ha hänt något med samhället eller är det bara jag som har börjat använda ordet diskriminering mer på senare tid?

Så går funderingarna idag, och så blandas det med en lagom mängd ilska. Lagom mängd för att inte lyckas fokusera tillräckligt på något av det som är viktigt.

Jag blir lite bitter en stund, äter frukost efter lunch enbart för att jag glömde bort att göra det före lunch, lyckas ha några trevliga telefonsamtal för att sedan balansera upp humöret och skriva av mig här. Allt i förhoppning om att lyckas vända ilskan till något produktivt, och kanske till och med positivt.

Jag jobbar ofta med att hitta strategier för att få saker och ting att fungera så effektivt som möjligt. Det är för att kunna hushålla med energin, då jag vet att den sällan räcker till allt jag vill göra eller allt som krävs av mig. Det har jag nämnt tidigare.

Min senaste strategi går ut på att omge mig med människor där det finns ömsesidig respekt och förståelse och där man faktiskt betyder något för varandra. Då blir varje relation uppbyggande. Allt annat försöker jag att undvika då det sällan resulterar i annat än ilska, onödig förlust av energi och en känsla av otillräcklighet ihop med lite lätt kvävning och frustration.

arg gubbeDen senaste tiden har det blivit ganska mycket samtal och brev till olika myndigheter och instanser av olika anledningar. Förr brukade jag skylla mina klagande toner på att ha Eskilstuna som uppväxtort, men nu har jag blivit äldre och visare. Jag är helt enkelt missnöjd och kan inte behålla det för mig själv. Men så vill jag även se förbättring.

Det finns de som verbalt eller skriftligen har fått känna på mitt missnöje. Nu har även Blekinge tekniska högskola (BTH) fått sig en släng. Det var oundvikligt, enligt mig. Läraren är ostrukturerad och väljer att inte undervisa, utan istället förmedla länkar till olika sidor på nätet. Man kan, enligt BTH, studera med funktionshinder.  Vad det innebär för dem borde de ha tagit reda på innan de erbjöd studenter den möjligheten.

De är inte helt ensamma om att ha problem med det när det gäller distansstudier, men hittills har jag aldrig varit med om att någon högskola eller något universitet inte har kunnat bistå med fungerande hjälp på något sätt. Struktur och undervisning är för mig självklara och basala saker i en kurs eller utbildning. Att det fattas på den kurs jag går på BTH gör mig nästan stum.

Så jag skrev ett långt mail till BTH där jag uttryckte mitt missnöje. Jag skrev bland annat:

Det är för mig märkligt och problematiskt att läraren på kursen:

  1. tar för givet att jag ska veta att kursen heter en sak, men kallas för en annan.

  2. vet att strukturen är svår och problematisk för många men vägrar att förändra den till det bättre.

  3. inte ger undervisning i de moment som sedan ska bedömas.

Och:

Diskriminering blir inte bättre för att den undanhålls i ett tidigt skede. Det framstår däremot som väldigt missvisande med information som denna på BTH’s webbplats:

Blekinge Tekniska Högskola ska vara en öppen högskola, tillgänglig för alla. Som ett led i detta finns stödåtgärder för studenter med funktionshinder.

I andra sammanhang skulle detta ses som falsk marknadsföring.

 

zipmouth smileyOm man skulle vilja rättfärdiga diskriminering, skulle man kunna gå in här och märka ord. Funktionshinder vs funktionsnedsättning. Inga mer kommentarer om det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag inser att jag behövt förklara för en högskola varför man bör undervisa på en kurs eller en utbildning. Ord fattas mig, helt enkelt.

Visst kan det tyckas synd att hoppa av kursen och på ett sätt känns det som ett nederlag. Jag försökte ju faktiskt. Men med tanke på var BTH nu har placerat ribban (vilket är lägre än lägsta nivån i en professionell limbodanstävling) så är jag inte så säker på att jag vill genomlida mer av tramset. Jag behöver inte ens högskolepoängen för min utbildning. Jag ville ha kunskapen men det lär ju finnas andra som kan lära ut den, på riktigt.