Att ha så mycket att göra att man går på högvarv ett helt dygn och ligger utslagen ett annat dygn, blir lite väl varierande. Jag är ändå en person som kan uppskatta ett visst mått av variation. Det är dock ingen gåta varför jag är stressad. Som jag förklarat tidigare (här och här) hoppade jag av min utbildning på universitetet på grund av strul med kurser och CSN och avbröt min tjänstledighet från jobbet. Men jag vägrade att ge upp eftersom jag bestämt mig för att faktiskt slutföra en påbörjad utbildning för första gången i mitt liv.
Därför valde jag att efter ett år hoppa på utbildningen igen. Men att ta tjänstledigt ännu en gång kändes inte som ett alternativ. Varför hålla på att hatta fram och tillbaka med tjänstledighet? Det gynnar varken min arbetsplats eller min tjänst, tänkte jag. Så jag bestämde mig för att göra allting samtidigt. Det är bara ett år kvar, det får gå. Så gick tankarna för att berättiga mitt beslut för mig själv. Den stress som mitt beslut skulle innebära var värre än jag hade kunnat föreställa mig.
Att ha ett socialt liv är som en dröm och att hinna träna är en ren utopi, vilket är förödande då det håller mig på banan både fysiskt och mentalt. Sista terminen på min utbildning är nu och jag vill inget hellre än att få min examen. Att studierna omfattar 100% märks faktiskt nu. Det har varit sparsamt med det tidigare. Jobbet omfattar bara 40%, men breder ut sig på olika dagar och tider. Dessutom innehåller jobbet många olika delar och stort ansvar, så det känns mer som 60%. Eftersom jag valde att starta en egen firma förra året har jag även lite annat att hålla koll på. Den gör inte många knop nu, men måste ändå underhållas. Den kommer att behöva en rejäl uppdatering i sommar. De här sysslorna gör att jag har ca 150% sysselsättning förutom att jag ska vara mamma, hjälpa till med läxor och ta hand om mitt hem ibland etc.
Stressigt så det räcker och blir över. Jag har ju skrivit om det förut (här), men det är visst på tapeten igen…
För några dagar sedan skulle min son till läkaren. I väntrummet låg tidningen Vårdguiden. Jag såg att det handlade om stress och tänkte: Det där måste jag läsa, jag som är så stressad nu för tiden. Av de 13 varningssignaler som beskrevs stämde nästan alla in. Och på Vårdguiden på nätet kan man läsa om hur stress hänger ihop med smärta och fibromyalgi. Eftersom min magkatarr dessutom har kommit tillbaka vet jag att jag borde dra ner på tempot. Men i det här läget vägrar jag att riskera min examen på grund av att jag inte försökt till 100%. Jag vill göra allt så bra jag kan, men om jag sedan inte är bra nog är det en annan sak.
Där, i väntrummet hos läkaren, såg jag framför mig hur min nuvarande stress skulle leda mig direkt till en framtida sjukskrivning. Snacka om att skjuta bredvid mål i så fall. Jag pluggaar ju för att kunna jobba mer och ha råd att betala både hyran och räkningarna. En tjänst på 40 % gör inte riktigt susen på den punkten. Men jag blickar framåt och hoppas att jag får min examen och att den kommer att hjälpa mig med både räkningar och återbetalning till CSN. Med ett riktat fokus kanske jag når mina mål till slut.
Vill du läsa samma sak som jag läste i Vårdguiden?
nillafokus 