Åka kommunalt. Nej.

Att jag inte har någon tidsuppfattning har jag nämnt förut (här) precis som att det brukar vara svårt att komma ut genom dörren i tid när jag ska iväg (här).

Jag skulle vilja påstå att det har blivit bättre, men vet inte hur stor den sanningshalten är. Jag upplever att det är bättre, men inser att det kanske inte har med mina prestationer att göra gällande ändrade rutiner eller bättre struktur. Det har en del med mitt schema att göra. Att inte ha så mycket inbokade tider är en bidragande faktor. Men det mest väsentliga är nog hur jag tar mig fram. Jag undviker i största möjliga utsträckning att åka kommunalt, då det för mig är en avgörande tids- och energibov.

Man kan tycka att en tid att passa är just EN tid att passa. Men för mig blir det inte så. Ska jag med tunnelbanan så är det ytterligare en tid att passa. Tåget väntar inte, vilket betyder att jag måste gå ut genom dörren en viss tid innan tåget går. Det blir ytterligare en tid att passa. För mig är detta enormt påfrestande, eftersom jag har svårt att planera tid och tidsåtgång. Det gör att jag kan tömma min dagsranson av energi på en förmiddag.

Nej, jag väljer att ta bilen. Den åker inte utan mig. Dessutom kan jag själv påverka min resväg och i viss mån min restid.

Men för några veckor sedan skulle träffa en väninna. Vi skulle ses i centrala Stockholm. Jag vägde parkeringsmöjligheter och parkeringskostnader mot ett par turer med tunnelbanan. Den här gången vann tunnelbanan för att jag insåg fördelarna med att slippa betala dyrt för parkering och kanske inte ens hitta någon p-plats.

Min plan var att gå i god tid hemifrån den här gången, vilket innebär att gå in i duschen lite tidigare än vad som känns som lagom. På väg till duschen får jag ett sms från min väninna. Vi ska ses en kvart tidigare. Inga problem, tänker jag. Jag får helt enkelt bara göra allt lite snabbare än planerat, så jag hoppar in i duschen fast besluten om att jag ska hinna i tid. Jag kommer ut ur duschen, tittar på klockan och inser att jag nog får vara lite snabbare för att hinna i tid.

Så fort stressen tar över tar förvirringen vid. Tiden säger mig inget. Istället blir det centralt att fokusera på att inte glömma något viktigt eftersom jag måste gå så fort som möjligt. När jag kommer så långt att jag ska ta på mig skorna inser jag att jag kommer att missa tåget även om jag springer. Jag skickar ett sms och meddelar att jag blir sen. Jag kan inte göra så mycket annat än att ta nästa tåg. Det går om 10 minuter.

Jag lägger ner telefonen i väskan, dubbelkollar att jag har allt, går en extra gång på toa, sätter på mig ytterkläderna och går. Jag kommer fram till spärrarna men kommer inte igenom dem. Ett tåg har kommit till perrongen och nu ska alla ut där jag ska in. Samtidigt! För att komma fram behöver jag armbåga mig igenom en mindre samling pensionärsdamer, så istället går jag till biljettluckan och kontrollerar att det finns pengar på kortet. Det kan ju vara bra att vara på den säkra sidan. Det finns pengar och äntligen kommer jag igenom spärren.

Då går tåget. Förtvivlat tittar jag på klockan. Jag skulle ha träffat min väninna för fem minuter sedan och nu måste jag vänta ytterligare 10 minuter på att ens kunna ta mig därifrån. Svetten rinner och jag är arg på allt och alla. Jag skickar ett sms till min väninna och ber tusen gånger om ursäkt. Tack och lov väntade hon på mig till dess jag kom, vilket var närmare 45 minuter för sent. Stackars min väninna. Tur att hon har stort tålamod.

Puh.