2013 drunknar jag

Jag o G mys

Igår var det en bra dag. Jag och sonen hade det mysigt och tittade på film. Trots att det var en komedi var det en aning ångestframkallande att se hur tiden rusade iväg. Man måste få ha lite kul i livet, tänkte jag och ett leende var på väg. Man måste dock göra en massa andra saker också, insåg jag och leendet falnade.

Jag försöker att ta mig tid till allt, men tiden är bara en och sakerna många. Jag ska skriva på uppsatsen lite senare för nu gör jag ju det här, tänker jag.  Jo, men tiden springer verkligen iväg från mig. Och det kanske har en del att göra med min dåliga tidsuppfattning som jag nämnt tidigare . (Om det kan du läsa här). Men inte bara.

Jag påbörjade arbetet med uppsatsen i förrgår.  Planen var att fortsätta igår morse. Men med tanke på att sonen kom i säng sent, så påbörjade jag pluggandet sent. Därför kom jag i säng på morgonkvisten, vilket gjorde att frukosten hamnade vid lunchtid. Efter en tripp till affären var det dags för lunch, sedan film med sonen och snart var det kväll igen. Jag hör hur det låter. Man får väl bestämma sig för att plugga medan det är ljust, kanske du tänker. Man kan ju gå upp tidigt, som folk brukar säga. Jag får så otroligt dåligt samvete för att jag har svårt att fokusera på studierna samtidigt som jag ska vara mamma och sköta ett hem. Så jag tänker att jag kanske borde göra lite mer som andra. Det har inte fungerat bra tidigare, men jag kan tappert försöka igen.

ej-morgnar-kopian.jpg

Men om jag ska gå upp klockan åtta hinner jag bara sova 3-4 timmar. Det kanske inte är så konstigt att jag är morgontrött. Jag har alltid varit morgontrött och kvällspigg, men nu har det blivit extremt. Självklart borde jag vända dygnet rätt. Men hur ska jag då få något plugg gjort? Jag är som mest kreativ och högpresterande på kvällstid. Då är det perfekt för mig att sitta med skolarbete eller jobb. Dessutom är det svårt att utfodra barn, roa barn och tvätta mm. på kvällstid utan att störa grannar, så det gör jag på dagtid. För mig faller det sig naturligt att plugga när min son sover. Han kräver inget då, han avbryter mig inte och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte ger honom uppmärksamhet.

Ring-mig,-mitt-hjaerta-(2c)

Att ha ett socialt liv är inget man kan räkna med när man är vuxen student. Jag hoppades att det skulle vara en myt, men har nu börjat inse att det nog är den bistra sanningen.  Jag ser inte det som något positivt. Jag är vanligtvis en sådan person som hör av mig till mina vänner då och då. Jag uppskattar när mina vänner hör av si till mig. Men jag vet hur tråkigt det blir att alltid vara den som hör av sig… varje gång. Man tröttnar. Jag har vissa visioner om hur jag inte vill vara och så försöker jag akta mig från att bli sådan. Men nu har jag inget val. Det är Universitetet eller vännerna. Jag har blivit en sådan där som aldrig hör av mig. En sådan som jag så länge aktat mig för att bli. Jag hoppas verkligen det är värt det i slutänden och att mina vänner inte ger upp. Familj och vänner är ju det viktigaste man har, enligt mig.

Jag tänker hela tiden: Det blir bättre bara uppsatsen är klar. Men jag inser att jag bara lurar mig själv när jag tänker så. Jag tänkte lika dant om förra tentan, förra uppsatsen och tentan innan det osv. Men jag har insett att så fort en sak tar slut så tar en annan vid. Så när uppsatsen är klar (om den nu blir det vill säga) följer en hel termin med engelska. Där ingår både tentor och uppsatser. För mig betyder det att jag behöver tänka: Jag har ingen tid förrän jag studerat färdigt. Det vill säga om ett och ett halvt år!

Jag försöker se något positivt i allt (med betoning på försöker…) men det känns som 2013 kommer att bli det år då jag drunknar i alla måsten. För än så länge har jag bara uppsatsen att fokusera på, och den tar nästan kål på mig. Sedan tillkommer jobbet, som delvis måste göras utanför schemalagd arbetstid. Dessutom tillkommer sonens läxor, som jag ju måste hjälpa till med, för jag är ju förälder också. Den tiden kan jag ju inte räkna bort.

drunknaAllt annat som ska bakas in i tiden jag aldrig har, tänker jag inte ens nämna. Jag sitter redan med andan i halsen. 2013 drunknar jag i alla måsten som inte ryms på dygnets 24 timmar. Ångesten blir stenen som ser till att jag sjunker ordentligt. Så känns det. Många säger att de förstår och vet hur det är. Men de säger det med ett leende på läpparna eller med lättja i rösten. Då förstår de ju något annat, inte mig. Det är snällt att de vill visa mig stöd, men lättjan och leendet gör att det oftast inte blir trovärdigt. Tyvärr.

Realistiskt att verkligheten får vänta

jag-brunish.

Är det lov så är det. För mig betyder det att man inte behöver hålla reda på vilken dag som är vilken. Det är ju skönt att låta något annat än tiden styra. Men nu när jag inte håller reda på dagarna, utan låter tiden passera medan jag fokuserar på roligare saker, blir det lite konstigt när verkligheten kommer krypandes tillbaka. Verkligheten är tiden i det här fallet och de roligare sakerna, som jag kunnat fokusera på under jul och nyår, är familjen.

Uppsatsen väntar i väskan samtidigt som den pockar på i bakhuvudet. Jag tog fram den för några dagar sedan och tänkte sätta igång, men det blev alldeles för deprimerande. Den kommer att förstöra nyårsafton, tänkte jag och lade tillbaka den i väskan. Jag hade faktiskt lovat mig själv att ha lov. Det vet ju du som läst inlägget: Inga måsten, bara jul. Om du missat det kan du läsa det här.

Hur som helst börjar mitt jullov lida mot sitt slut. Jag inser det när jag hör kommentarer som: Idag är det öppet som vanligt. Det är ju vardag. Det känns som jag står nedanför en brant uppförsbacke, som jag måste upp för. Att få tillbaka rutinen att hålla koll på tiden, skulle vara ett sätt att påbörja min färd upp för den branta backen. Det har varit så skönt att inte behöva tänka på hur lång tid allting tar, inte behöva hålla reda på rutiner och inte behöva stressa. Lite utopiskt… Men nu ska alltså verkligheten pressas in i livet igen. Det betyder att jag måste damma av mitt schema och återuppta rutinerna.

Det finns fördelar med att ha rutiner, förutsatt att de fungerar. Att försöka upprätthålla rutiner som inte fungerar blir bara en börda. Vissa rutiner är dessutom svårare än andra när det gäller att vara konsekvent. Att äta faller sig naturligt eftersom man blir hungrig. Den rutinen är lättare att komma ihåg och utföra än att sitta med näsan i böckerna en viss tid varje dag. Man blir liksom inte pluggnödig på det sättet. Då gäller det att ha bra självdisciplin. Dessutom behöver man ha bra studieteknik. Annars går självdisciplinen åt till att vara ineffektiv, fast man gör sitt bästa för att få något gjort.  En annan sak som är väldigt viktig för att få något gjort, i alla fall för mig, är att jag har klart för mig vad det är jag ska göra och hur jag ska göra det.

När det gäller uppsatsen är det mest här problemet ligger. Jag har inte klart för mig exakt vad jag ska göra och hur det ska gå till. Vissa korrigeringar som jag måste göra är väldigt tidskrävande. Då vet jag att det enda som hindrar mig från att sätta igång är motivationen, som jag inte har. Det blir som en hög tröskel jag ska ta mig över. Jag behöver bara ta sats. Men jag har fått i uppgift att korrigera vissa saker som jag själv tycker är bra. Då blir det svårt att följa någon annans tankegång och se vart möjligheterna till någon förbättring finns. Ännu värre blir det att räkna ut hur detta ska gå till. uppfinnarjocke Jag tänker: Om jag varit uppfinnare hade jag nog kommit på det. Sedan blir jag arg. Jag är inte uppfinnare och jag ska inte behöva vara det för att kunna studera på universitetsnivå. Att hitta en sanning i huruvida jag är dum eller inte hjälper inte heller. Jag gör mitt bästa för att stå emot frestelsen att lägga tid på sådana tankar. Det suger ändå bara energi. Att vara arg suger också energi.

Så jag återgår till mitt jullov och tänker att verkligheten inte behöver börja förrän imorgon. När imorgon infinner sig ska jag återigen ta ställning till om verkligheten är välkommen eller inte. Nej, det är inte den smartaste planen. Det är inte ens en plan, bara realistiskt. Min erfarenhet säger mig det.